För några år sedan började Roskilde tacksamt nog med att använda en del av festivalområdet under festivalens alla dagar och den så kallade ”campingscenen” blev Pavillion Junior (vilken tappar ”junior” i namnet när hela festivalområdet öppnar). En klar fördel är att det blir mer av festival hela veckan och man har möjlighet att ta del av cigarrer och fina drinkar samtidigt som kanske ett norskt band förmörkar kvällningen. Det sker under Roskildefestivalens tisdagskväll 2009. Kvelertak står på scen och manglar något som en och en annan recensent kanske skulle kalla kompromisslös metal stöpt i vrål som handlar om vikingar och mjöd(?).
Om sedan distortionen av en och en annan ansetts för högt ställd finns det gott om underhållning på campingen där en nyhet för i år är att de som tidigare kallats campingcentrum numera fått namnet ”stadscentrum”. Förutom den kosmetiska förändringen i namnbytet har det inneburit en högre koncentration av underhållning. Det västra stadscentrat bjuder på 3-4 dansgolv där det är oklart i vilken utsträckning Roskildefestivalen är inblandad i arrangemanget eftersom Van Damme-camp, vilket står för ett av dem, är ett gammalt camp som alltid närvarar på festivalen. Det råder en sträng konkurrens där det för den skicklige går att dansa till två låtar samtidigt...
___Megaphonic Thrift och Babian är två andra band som ska visa vad de går för under onsdagskvällen på Pavillion Junior. De förra är ytterligare ett gäng norrmän vilka söker åter- och omskapa Sonic Youthska disharmonier och gitarrkramerier och ligger lite i samma liga som landsmännen i Serenah Maneesh. Även om denna distortionsorkester gör förträffliga låtar blir det lite väl mycket inspiration från föregångarna. Babian som kommer efter ger i stället en hel del Bob hund-vibbar och det innebär då inte enbart att bandet sjunger på svenska med en skånsk dialekt. Det mesta handlar snarast om mycket energi och karisma från sångarens sida och det fungerar ypperligt med en lika energisk och okomplicerad rock'n'roll. Stilig utstyrsel och tomteblossavslutning är de dessutom berikade med!

Scenen liknar mer ett rymdskepp som får sina åskådare att falla i trans med eller utan dans!

Det är torsdag och det är norskt och det är danskt och svenskt
Många nyfikna ögon på campingområdet under uppvärmningsdagarna har nog fastnat på det pariserhjul som delvis rest sig över trädtopparna. Gömmer sig ett helt tivoli där inne i år? Så långt har det inte gått, men i samband med Roskildefestivalens humanitära tema rörande klimatpåverkan detta år har ett pariserhjul indirekt drivet av cyklande festivalbesökare. För att kunna ta del av den attraktiva utsikten från hjulet måste varje åkande först trampa i fem minuter på en av alla de cyklar vilka driver en press som i sin tur pressar den vegetabiliska olja den motor som driver hjulet snurrar av. Har ett koldioxidutsläpp någonsin känts mer påtagligt? Lämpligt nog var hjulet placerat bakom Orange scenens läktare vilket naturligtvis gav en fenomenal konsertutsikt. Alla festivalbesökare hade för övrigt också möjligheten att både kyla sina drycker och ladda sin mobiltelefon med hjälp av liknande cyklar runt om på campingområdet.
___Ett av banden som sparkar loss vid festivalområdets öppnande är norska Katzenjammer vilka får inviga Pavillionscenen (Petter öppnar på Orange). De kan beskrivas som något av en energisk trekvinnocirkus vilken tar till många olika instrument (trumpet, dragspel, gitarr) i sina konster. De skapar också en underhållande kommunikation med sin publik, denna kväll till stor del bestående av landsmän, med några Ronja Rövardotter-repliker vilket troligen kan knyta vänskapsband och väcka barndomsminnen hos en och en annan solstingsseg svensk.
En DJ med ett dansgolv som rymmer över 60 000 och äran att få det fyllt måste sägas vara en lycklig DJ. Det är dock svårt att placera Trentemoller som enbart en skivspelande DJ. Han gör också egen musik som tacksamt nog står på menyn då han spelar inför cirka 50 000 dansande under torsdagen i Roskilde. Den syntetiskt saftiga minimalistiska elektron Trentemoller pysslar med står naturligtvis i fokus, men det uppblandas också med gamla indieslagdängor så som ”Love will tear us apart”. Synen från Orange scenens läktare är tillräckligt majestätisk för att få vilka fötter som helst att tappa dansstegen. Scenen liknar mer ett rymdskepp som får sina åskådare att falla i trans med eller utan dans! Om en liten gissning låter sig göras lyder den att ett liknande arrangemang återkommer i Roskilde 2010. Vem som i så fall blir den lycklige artisten återstår att se...

När Nick Cave själv sedan gör en Slash lyckas han även klassificera sig som rockslusk.

Fredag... syndens dag
Nick Cave & The Bad Seeds får väl sägas vara en av huvudattraktionerna under fredagen. Nick Cave har ju på senare tid varit mest aktiv med garagerocken i Grinderman, men har äntligen åter tagit sig till Roskilde med The Bad Seeds för några poetiska mordepos. Den nya skivan har inte riktigt hunnit sjunka in i publikmassorna ännu kan antas, men det nya material från ”Dig Lazarus Dig!!!” som framförs är inget beklagansvärt och låtarna kommer ut som bättre än vad de låter på skiva. Särskilt i ”We call upon the author” och ”Stagger Lee” kommer Cave och hans kompanjoner till sin rätt. Andra godbitar som tacksamt nog framförs är ”Henry Lee” och ”The weeping song”. Det är fascinerande att Cave kan konsten att kombinera dramatik, berättande och brummande gitarrer toppat med ett stort mått uppkäftighet på ett så okrystat vis. De flesta musiker skulle av naturliga skäl hålla sig på endera sidan och inte göra två saker samtidigt, men hos Nick Cave är det en viktig del dennes sätt att göra musik. Nick Cave & The Bad Seeds gör en dramatik som inte bör underskattas. När Nick Cave själv sedan gör en Slash när han lämnar scenen och tackar Roskilde med ”Thank you Copenhagen!” lyckas han även klassificera sig som rockslusk. Inte illa!
___Mest hypade på festivalen borde Glasvegas vara, men när de väl spelar tycks det som om uppståndelsen har lagt sig utan att bandet självt har märkt det. Det är en av de mest onödigt pretentiösa och slöa konserterna på Roskilde 2009. Visst, det är ett stiligt och uppklätt band med en cool(?) sångare som kan sitta på scenkanten och yla ut några ledsna rader, men det ser mest oengagerat och banalt ut. Och ärligt talat så räcker det nästan med en av deras ekobaserade stadiumdängor för att man ska ha hört kärnan i deras budskap. Kanske är det för tidigt på dagen och publiken för trött för att trycka upp stämningen och skapa en skenbar toppenkonsert, men det är tveksamt om det räcker för att göra det så pass glest och luftigt det är nära scenen. Glasvegas har vissa likheter med The Killers och frågan är om de inte är på väg att göra samma dalande bana.
___Någon som dock är på gång och lär pumpa dansgolven fulla i Sverige under hösten är Little Boots. Mer lättsamt än Digitalism, men inte lika glittrigt och publikfriande Kylie Minogue, Pet Shop Boys och andra discogrupper. Tre personer på scenen; ett trumset, en synth och en djup, kraftfull stämma kan skapa så mycket mer!
___När undertecknad lämnar festivalen under fredagsnatten står Oasis på scen och spelar klanderfritt. Det blev nog inte mer intressant än så!

Talar man om kvalitet är det dock svårt att säga om Roskilde verkligen konkurrerar med någon svensk festival.

2010 väntar
Roskilde lyckades till sist sälja 67 000 biljetter, mot förmodade 60 000, samt 12 000 endagsbiljetter. Det är en ganska stabil bedrift med tanke på det rekordpris svenskar fått betala för en biljett med de växelkursförändringar som varit. En tusenlapp dyrare än Hultsfred. Talar man om kvalitet är det dock svårt att säga om Roskilde verkligen konkurrerar med någon svensk festival. Bara att jämföra hemsidorna och mängden reklam säger en hel del om den starka tradition Roskilde bär. Den som talar om att ”vårda sitt varumärke” har en hel del att lära av Roskildefestivalen. I en intervju i DN sa en av Hultsfredsarrangörerna att en anledning till att de startade Hultsfredsfestivalen var på grund av att de varit i Roskilde och saknat mycket musik. Även om det en gång var sant är det svårt att säga att Hultsfred har burit med sig den tanken in i 2000-talet. För i Roskilde spelar affischnamn ingen avgörande roll; står dina drömmar inte skrivna i fetstil överst det här året hittar du dina framtida önskemål i tunn skrift därunder! Och som kaka på kaka är Roskilde en stiftelse som också har ett humanitärt ändamål... Kan det bli mer festival än så?

Text och fotografi: Andreas Jangmo